SHE BELIEVED SHE COULD, SO SHE DID


1 år gör mycket. Väldigt mycket. Närmre bestämt 20 centimeter. Put-magen är kvar, men det tror jag den alltid kommer vara. Och, det stör mig inte ens. Som jag har kämpat det senaste året. Jag har gråtit och hamnat på botten och tänkt att jag inte fixar det här. Senaste året har varit så påfrestande på mitt psyke, på ett sätt det aldrig varit förut. Men jag har så fina människor runt om mig som har trott på mig och att jag fixar det här. De har hjälpt mig upp när jag själv inte riktigt har orkat. Och det gör jag, för nu är jag snart i mål, och jag tycker att jag är fin. Jag älskar min kropp. Nu strävar jag efter bara ett par till kilon till som ska bort, bara för att kunna vara säker inför operationen. Inte för att jag tycker att jag behöver det, men för att de gör det. Därefter tar jag och vågen en paus från varandra, håller mig till måttbandet och ser till att älska min spegelbild. Snart behöver jag inte ha hjärnspökena hela tiden, snart är det inte katastrof om jag skulle råka komma över 70 kg efter en galen helg (även om jag självklart inte vill tillbaka där jag var för ett år sedan). Jag kommer såklart fortsätta gå till mitt älskade gym, det finns inget ställe som är bättre att få ut känslor på, och känslan av att varje gång känna sig starkare än gången innan. Jag är helt otroligt stolt över mig själv, var jag är idag, och att jag inte tappade bort mig själv i det här viktnedgångsvirrvarret. Jag är bra. ✨ "She believed she could, so she did."