ERIK

Det är konstigt hur en enda person kan göra ett så stort avtryck i ditt liv, i din vardag. Nu har jag hunnit vänja mig vid att ha Erik här hemma (han har varit hemma i cirka tre veckor). Han har varit där när jag somnat, vaknat, kommit hem från jobbet osv. Det har varit som det ska vara. Jag har ringt påväg hem från jobbet och frågat angående middagen. Vi har hittat på saker tillsammans. Han har spridit ut sina grejer på mitt rum. I huset. 

Ikväll när jag kom hem kunde jag säga direkt att Erik inte var där. Det kom inte som en överraskning för jag visste mycket väl att han skulle åka tillbaka till Göteborg idag, men det blev ändå så när jag klev innanför dörren: hans grejer är inte här. Det kändes alldeles tomt (vilket är lite ironiskt med tanke på röran jag har här) och jag kände mig tom. Jag vet inte när jag åker upp eller han kommer hem nästa gång. 

Igårkväll bröt jag ihop lite grann. Även om vi inte har ett överdrivet långt distansförhållande nu, så är det tillräckligt långt för att det ska bli jobbigt då och då. Vi kan inte åka fram och tillbaka hela tiden, det kostar ju multum. Så jo, jag tycker det här är jobbigt. Jag tycker det är jobbigt att kommande 3,5 åren (minst) kommer se ut såhär. Nära och kära till mig flyttar ihop och kör sambolivet, och här är vi återigen på olika håll. 

Jag tyckte det var extra jobbigt igår, för jag insåg att han är inte här under min operation. När jag kommer hem den kvällen så är han inte här för att krama om mig, eller för att pussa mig på pannan och säga att han är stolt över mig som gör det här. Han kommer inte kunna springa och hämta panodil åt mig om jag vaknar mitt i natten och har ont från operationen. Jag vill ha honom här. För mig är det en så stor grej jag ska göra (och det är det, det är ett stort ingrepp) och när alla dessa känslorna blandades blev det såklart bara kaos. Jag grät och grät och grät och ville inte alls att han skulle åka hem idag. Han tröstade med att han iallafall skulle försöka ta sig ner helgen efter operationen. Finaste du.

Jag vet egentligen inte var jag ville komma med detta. Det är bara så skönt att skriva, få ur sig tankarna. För, nu ligger jag här i Eriks 1.40-säng som står hemma hos mig, utan Erik. Nu är det tänkt att jag ska sova själv när jag inte gjort det på evigheter. Nu kan jag ligga på diagonalen, ha så många kuddar jag vill, ha mitt täcke utan att någon svettas ner det, kolla på film utan snarkningar i andra örat. Men jag vill inte det. Jag vill vara med honom. 

Det är bara för dig jag skulle gå igenom ett till distansförhållande. Jag älskar dig.

Min kärlek. Snart har jag delat 5 år med dig. Förstår inte var tiden tagit vägen.